Helgkrönikan: Vem bryr sig om sanningen när rädslan får råda?

Det här med Pepparkakor, svarta dockor och Sverigedemokraterna. Det här med den tanklösa reaktionshysterin så fort någon petar på något gammalt och inpyrt, det har upptagit mina och många andras tankar en hel del den här veckan. Jag befinner mig på semester så jag skulle verkligen vilja koppla av och bara tänka på roliga saker, men samtidigt vill jag hänga med och inte komma tillbaka och få en hel drös överraskningar i ett slag. Därför blir det lite motvilligt läsande här och där.

Jag går inte in på de enskilda händelserna här. I slutänden tror jag ändå att saker och ting löser sig utan att jag behöver jaga upp mig. Men det jag reagerar på med någon slags skräckblandad förtjusning är att människor i så hög grad väljer att reagera först och eventuellt tänka efter sedan. Någon kommer med ett påstående att SVT, vilket i förlängningen är svenska staten, klipper bort en svart docka ur Kalle Ankas jul på TV. Staten gör alltså ytterligare ett fegt drag som gör att svenskar blir mer begränsade och invandrare kan ta över.

Påståendet skapar en hel del reaktioner men där en del ställer sig frågan ”varför” och vill veta fakta väljer andra att ta det för en total sanning och en ursäkt för att få vräka ur sig sin ilska, oro och sorg till synes urskiljningslöst. På Facebook går det dessutom otäckt snabbt. Någon skapar en ny grupp och lägger ut påståendet och sedan går det inte många minuter innan flera hundra kommentarer publicerats i gruppen.

I fallet med den bortklippta svarta dockan framgick det väldigt tydligt att man inte brydde sig om sådana grundläggande saker som att kritiskt granska källmaterialet. Påståendena som lades ut saknade ju dessutom i de flesta fall en länk till källmaterialet och då måste man ju verkligen engagera sig om man ska hitta vad som hänt. Våra lärare i svenska som gick igenom källhänvisning, kritisk granskning av material och liknande måste vara förtvivlade nu. Vi glömmer så fort när vi har en trygg mobb att svepas med i.

I fallet med den svarta dockan var det rätt enkelt att kolla upp att det här inte var SVT:s beslut, det var Disney. Och då fick man också reda på att anledningen var att det inte bara var en svart docka utan en nidbild av svarta människor hemmahörande i en tid då klimatet för svarta människor var betydligt sämre än vad det är idag. Hemma när jag växte upp hade min lillasyster en mörkhyad docka som hängde med i ur och skur. Den dockan såg precis ut som andra dockor förutom att färgerna var betydligt mörkare. Det är alltså inte en sådan som Disney valt att ta bort. Det är inte en sådan som man nu – som multinationellt företag som miljontals barn ser upp till – kände att man inte längre kunde stå för.

I mina ögon gjorde Disney en bra sak. Man tog ytterligare ett steg mot att försöka städa upp efter sitt klandervärda förflutna. Men detta är förstås omöjligt att se om man inte aktivt söker information själv istället för att bara haka på påståenden. Idag läste jag att Sverigedemokraterna nått 10% i någon undersökning. Jag är inte förvånad med tanke på att jag sett så många kommentarer om hur de senaste veckornas händelser varit droppen som fått människor att vilja rösta på SD i nästa val. Att SD sedan knappast kan göra något åt Disneys beslut om svarta nidbilder kan de förstås inte veta, de har ju inte kollat upp fakta innan de reagerat.